Om att lätta sitt hjärta, ett undantag!

Minns ni vulkanutbrottet 2010 i mars?



 Jag minns det väldigt mycket. Nu ska jag berätta och lätta på lite av mina känslor.  Året är alltså 2010 och min pappa ska åka till Kina i affärer. Ja, inget konstigt med det alls för han brukar fara runt i världen. Nu ska han åka till Kina och han har bjudit med några vänner på resan,  i affärer! Jag råkar veta att Pappa inte är så jättebra på Engelska och gärna vill ha någon med som kan språket.. Det faller sig så att en av de inbjudna tackar nej pga. en massa saker och då blir min bror tillfrågad  i stället.

När jag får höra detta så,  ja då blir jag lite avundsjuk. Japp! Jag erkänner jag som så gärna velat se Kina ..(jag är ju flicka/kvinna och den frågan skulle ju aldrig ha kommit till mig.) Jag blir berörd. Nåväl.. inget att bråka om-. ja det kan kännas lite i hjärtat att jag var avundsjuk, det erkänner jag. Det känns inte bra så här efteråt att varit avundsjuk. Inte bra alls!
 Resan närmar sig och så blir pappa plötsligt sjuk. Han måste opereras och jag tillika andra närstående  är väldigt oroade över hur resan ska bli. Hur som haver..De åker i alla fall iväg ... Pappa blir åter sjuk på planet och tvingas att ta ambulans till sjukhus när han landat i Kina. (Omen... bad, bad...) sedan så händer det saker i världen vulkanutbrott på Island. Joooo det är sant. Mina nära och kära kan inte ta sig hem.  Hemresan blir uppskjuten. Jag väcks tidigt den 29/4 av att mobilen ringer.  Min syster i andra änden, hon talar till mig..Hon säger att han är död, Vem är död? Brorsan är död. Jag fattar ingenting,  inte han, hon säger fel... Dagar av sorg och förtvivlan, .. tiden stannar jag är så sjukt trött och illamående. Alla är ledsna, hans barn, hans fru och mina föräldrar. Vi har förlorat någon, och där långt borta så finns Pappa kvar med sin döda son i Kina. Fatta! Nej det går inte att fatta. Jag sluter mig i ett skal, ett sorgeskal. Folk runt omkring är fantastiska och förstående. Vi träffar präster och troende, jag bygger barriärer. Alla vill trösta, jag stålsätter mig. Vi ska vara starka och orka..men jag faller... djupt och långt ner i avgrunden. Vill inte fatta orkar inte fatta, kan inte förstå.. Pappa kommer hem, vi möter upp på Arlanda,  så fruktansvärt jobbigt...När ska han.. Min lillebror komma hem? Ingen vet...Dagen kommer och på flygplatsen landar han i en vacker kista..En utsirad fin kista som ingen vi vet har betalt för...
man får komma och titta... Jag kan inte, jag orkar inte se en död ...Orkar inte och vill inte se honom död.

Så i maj på vår bröllopsdag (så besynnerligt)  ska han begravas. Jag är i chock hela dagen och kommer knappt ihåg hur det var. Jo det var fint, det var fullt i kyrkan, de sjöngs vackra sånger och alla grät. Håll mitt hjärta,  håll min själ....Det minns jag! Nu har det gått snart tre år och jag saknar honom så oerhört mycket. Kan inte fatta alls vad som hände där långt borta i Österland. Livet går vidare och  i vi i familjen är helt OK. Vi klarar oss tror jag. Vi har lärt oss något och stärkts av detta.

Älskade Edsbyn!

Men landet Kina är för mig lite jobbigt och störande. Jag kommer aldrig någonsin att begripa vad som hände den dagen där borta. jag kommer kanske någongång att kunna titta på filmerna som de spelade in, kommer kanske att förstå hur allting hänger ihop och hur det kunde ske...Kanske! Men inte ännu, absolut inte ännu! jag vill så gärna att inget av detta hänt, att han fortfarande finns där nere, bara några stenkast bort från mig. En vän, en bror, en granne som man kan skratta med och låna en spade av eller dricka en öl med. En liten brorsa att dela livet med.
Dagens Tips. Njut av dina syskon!